Månadsbrev Augusti och September 2010
Det har blivit en liten förskjutning i månadsbrevet denna gång. Så en liten information över Augusti och September kommer här.
I mitten av Augusti körde jag mitt hittills längsta etapplopp, La Route de France. Ett tufft etapplopp när man inte känner sig på topp direkt. När jag åkte ner kände jag mig inte på topp och det skulle jag bli påmind om där nere ett fler tal ggr, tyvärr. Som sagt, det var 7 tuffa dagar där nere. Min position i tävlingen var att kriga allt för mina lagkamrater för att nå vårat mål och vi lyckades. Så jag får ändå vara nöjd med min körning även om mitt eget resultat inte var något att jubla över. Men det är ju så det är där ute. Vilket man ha lärt sig nu och jag tycker om att känna mig helt färdig och veta att jag gjort mitt under racet.
Väl hemma från Frankrike väntades två veckor utan tävlingar hemma i Sverige, vilket var tur för jag hade det tufft med återhämtningen, det gav sig aldrig. Sista helgen i Augusti så var det tävling nere i Holland, Middag Hummsterland. Den tävlingen lyckades jag bra på förra året och fick en av mina tredje platser där. Så jag var väldigt motiverad och såg fram emot tävlingen. Första timmen gick kalas och jag kände mig stark. Sen kom det som en blixt från klar himmel, krafterna försvann och jag förstod inte varför. Blev helt förtvivlad men kroppen sa bara nej. Som jag hade befarat så var inte kroppen återhämtad än.
September inleddes och jag fokuserade på att hitta tillbaka inför Toscana med landslaget 13-19 september. Men min kropp vägrade att hitta tillbaka och jag fick tacka nej i sista sekund. Jag har varit väldigt nere för att jag hamnat i denna situation som man nu kan se och benämna ”överträning”. Därefter fick jag ta tag i situationen och börja träna för att kunna träna igen. Det är riktigt tufft att inse och göra något av. Men nu när säsongen är slut på riktigt känns det lite lättare.
Det blev ett dåligt slut på säsongen 2010, men det har inte varit en enkel säsong detta år. Varför jag blivit övertränad och kört ner mig lite är pga att det varit så pass tufft i år och jag har inte trivts något bra i laget. Därför har jag också beslutat att byta lag inför nästa år. Så jakten efter ett nytt lag är i full gång, det är svårt och jag hoppas jag hittar något. I värsta fall får jag väl köra ett år här hemma i Sverige och i landslaget, kanske är bra för skallens skull. Jag är trots allt bara 21 år och har mkt kvar att utvecklas. Men jag vill och ger allt för att hitta ett bra lag för mig.
Isabelle Söderberg
2010-10-06
I mitten av Augusti körde jag mitt hittills längsta etapplopp, La Route de France. Ett tufft etapplopp när man inte känner sig på topp direkt. När jag åkte ner kände jag mig inte på topp och det skulle jag bli påmind om där nere ett fler tal ggr, tyvärr. Som sagt, det var 7 tuffa dagar där nere. Min position i tävlingen var att kriga allt för mina lagkamrater för att nå vårat mål och vi lyckades. Så jag får ändå vara nöjd med min körning även om mitt eget resultat inte var något att jubla över. Men det är ju så det är där ute. Vilket man ha lärt sig nu och jag tycker om att känna mig helt färdig och veta att jag gjort mitt under racet.
Väl hemma från Frankrike väntades två veckor utan tävlingar hemma i Sverige, vilket var tur för jag hade det tufft med återhämtningen, det gav sig aldrig. Sista helgen i Augusti så var det tävling nere i Holland, Middag Hummsterland. Den tävlingen lyckades jag bra på förra året och fick en av mina tredje platser där. Så jag var väldigt motiverad och såg fram emot tävlingen. Första timmen gick kalas och jag kände mig stark. Sen kom det som en blixt från klar himmel, krafterna försvann och jag förstod inte varför. Blev helt förtvivlad men kroppen sa bara nej. Som jag hade befarat så var inte kroppen återhämtad än.
September inleddes och jag fokuserade på att hitta tillbaka inför Toscana med landslaget 13-19 september. Men min kropp vägrade att hitta tillbaka och jag fick tacka nej i sista sekund. Jag har varit väldigt nere för att jag hamnat i denna situation som man nu kan se och benämna ”överträning”. Därefter fick jag ta tag i situationen och börja träna för att kunna träna igen. Det är riktigt tufft att inse och göra något av. Men nu när säsongen är slut på riktigt känns det lite lättare.
Det blev ett dåligt slut på säsongen 2010, men det har inte varit en enkel säsong detta år. Varför jag blivit övertränad och kört ner mig lite är pga att det varit så pass tufft i år och jag har inte trivts något bra i laget. Därför har jag också beslutat att byta lag inför nästa år. Så jakten efter ett nytt lag är i full gång, det är svårt och jag hoppas jag hittar något. I värsta fall får jag väl köra ett år här hemma i Sverige och i landslaget, kanske är bra för skallens skull. Jag är trots allt bara 21 år och har mkt kvar att utvecklas. Men jag vill och ger allt för att hitta ett bra lag för mig.
Isabelle Söderberg
2010-10-06
